När jag vaknade i morse var jag övertygad om att jag var frisk. Jag blev så glad.  Men nu vill jag inte kalla mig själv frisk! Min hals gör fortfarande ont och jag låter som en kille i målbrottet när jag försöker pratar. Men jag tror inte att jag har lika hög feber längre, så lite bättre mår jag i alla fall.
Idag har två kompisar tagit hand om mig, det var riktigt snällt med tanke på att jag kanske inte är den roligaste att vara med.

 Ikväll ska jag antagligen titta på TV en stund, sedan ska jag försöka gå och lägga mig tidigt. För jag måste bli helt frisk tills på måndag. Då börjar julfirandet på allvar! 

När jag och min familj åt middag så hade vi en intressant diskussion om människor som är emos. Ni förstår att min pappa är väldigt intresserad  av dem och han tycker de är väldigt tuffa, medan mamma blev jätte rädd när jag skojade om att jag var tillsammans med en.

Moa (syster): Hon har jätte blonderat hår och massor med brunkräm.
Pappa: Jaha, så hon är emo?
Hilda: Nej pappa, emos har oftast svart hår inte blont.
Pappa (helt allvarlig) : Jaså?, så hon är alltså en ome?

 Haha, fattar ni? Ome är emo bak och fram!

Så nu har jag kommit fram till att det inte alls är mitt fel att jag är som jag är, utan det är mina DNAn från pappa!